Tredje gången gillt
Sitter i soffan med en skön känsla i kroppen, otroligt trött i benen, ryggen, armarna, men med ett stort leende på läpparna, är så himla nöjd med vad jag presterade idag. Det gick över all förväntan, bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig eller våga hoppas på. Hur är det möjligt?
Jag anmälde mig till Sövde triathlon 2014 för exakt sex månader sedan. Jag hade tänkt satsa rejält och förbereda mig på bästa sätt. Dagen efter var jag hos sjukgymnasten med min onda axel, artros, impingement, kortisonspruta, rehab, vila och inga lyft över axelhöjd. Det var ändå gott om tid, tyckte jag. Veckorna gick och blev till månader. När jag väl kunde öka på belastningen så fick jag istället ont i ryggen och nerven igen, samma som så många gånger tidigare. Till slut blev det ett nästan fyra veckor långt träningsuppehåll, lusten och motivationen försvann helt. När det var sju veckor kvar till loppet testade jag att jogga lite lätt för första gången sedan förra sommaren, det gjorde ont i rygg och bäcken. Veckan efter testade jag att cykla för första gången sedan i september, även det gjorde ont. Men sjukgymnasten peppade mig och sade åt mig att fortsätta testa. Med tre veckor kvar testade jag att simma för första gången och det kändes ok. Först då bestämde jag mig för att faktiskt genomföra loppet.
Åkte hem till föräldrarna redan igår för att sova där och inte ha så långt att köra till Sövde på morgonen. Gick upp tidigt, ville vara på plats i god tid för att slippa stressa. Där såg inte ut att vara så mycket folk, men kön till incheckningen var lång. Kände mig lite stressad över att det plötsligt inte var så mycket tid kvar innan man skulle anmäla sig vid starten. Kände mig ändå lugn eftersom jag varit där innan och vet hur banan går. Började snacka lite med ena grannen vid min plats i växlingsområdet. Hon var trevlig, det var andra gången för henne, men första i Sövde. Vi gjorde sällskap bort till uppstigningen från simningen för att kolla hur det såg ut. Jag gjorde som tidigare, gick in i mig själv, lyssnade på musik, gick igenom växlingarna och kollade så att jag hade allt iordning på min plats. Värmde upp lite grand genom att springa, stretcha och köra rörlighet, men det hade redan börjat bli varmt i luften trots att klockan bara var strax innan nio. Det var svårt att dra på våtdräkten eftersom jag redan var ganska svettig, så det blev en del kämpande, och då blev jag ännu svettigare. Sen gick jag bort till starten på stranden vid badplatsen, där jag varit så många gånger som barn. Jag startade i heat två, fem minuter efter de andra. Var inte speciellt nervös, hade inga större krav eller mål för själva loppet, så det var bara ut och köra. Sista stunden handlade det bara om att ladda upp mentalt, ställa in mig på att det skulle bli jobbigt och kanske göra ont. Och så var det det här med simglasögonen, jag har aldrig lyckats komma på om man ska spotta i dem innan eller efter man blöter ner dem. Eller det kanske inte spelar någon roll i vilken ordning, men ibland immar de igen och ibland inte, och jag vet ännu inte skillnaden. Aja, det gick faktiskt bra den här gången.
Starten sker på stranden och vi börjar med att gå ut i vattnet, jag försöker gå så långt ut jag kan innan jag börjar simma. Planen är att ta långa, lugna armtag och få till en bra rytm i andningen. Den planen faller efter en halv minut. Flåsar som en tok och vevar på med armarna för fullt, svårt att inte dras med av alla som simmar snabbt. "Andas, ta det lugnt, tänk på tekniken", lättare sagt än gjort. Och bojen som inte ser ut att vara så långt bort kommer inte heller närmare trots att jag simmar allt vad jag orkar. Hur ska jag orka?! Till slut känns det nästan som ren överlevnad, att bara ta mig iland. När jag rundar första bojen kommer jag på att jag ju kan andas till vänster också och det går mycket lättare, eller i alla fall känns det så och plötsligt får jag lite ny energi. I år har de lagt ut en ramp vid uppstigningen och det gör det lite lättare att ta sig upp, men när jag väl kommer upp känner jag hur tung våtdräkten är. Börjar småspringa lite, men det går tungt. Hur ska jag orka?!
Drar av mig våtdräkten på överkroppen medan jag springer. När jag kommer in till min växlingsplats glömmer jag allt jag har tränat på, så det blir lite oorganiserat. "Av med resten av våtdräkten, på med tröjan, ahhh fastnar med handen, på med byxorna, svårt när jag är våt. Strumporna, nej, torka av fötterna först! Inga veck, då får jag skav sen när jag ska springa! Hur var det nu jag skulle göra för att få på cykelskorna lättast?! Ta det lugnt, andas, stressa inte! På med glasögonen och hjälmen. Glöm inte nummerlappen! Klar!" Nu kan jag börja springa ut med cykeln. Försöker jogga försiktigt med cykeln, andas tungt och det är inte helt enkelt att springa med cykelskorna, men det går bra. Håller lite koll på vattenflaskan så att den inte ska hoppa av, det är ganska ojämnt underlag. Kommer ut på vägen, nu får vi hoppa upp på cyklarna. Är lite orolig för att komma iväg eftersom jag har haft lite svårt att få fast skorna på pedalerna. Springer en extra bit och stannar lite vid sidan om de andra. Vi är ganska många som ska iväg samtidigt och jag vill inte behöva hålla koll på andra också, har fullt upp med mig själv. Har svårt att få fast första foten, men kommer iväg. Missar första försöket med andra foten, tar några tramptag ändå. Nu börjar uppförsbacken. Missar även andra försöket, f-n! Till slut får jag fast skon och kan börja trampa på riktigt. Vis av förra årets missöden försöker jag ta det lugnt i början och dricka med jämna mellanrum, men det är svårt att inte dras med av andra som cyklar snabbare än mig. Tycker ändå att jag hittar en fart som känns bra, jag trycker på utan att gå ut för hårt. "Det här går ju bra! Första uppförsbacken, behöver nog inte växla ner. Tungt! Ahhh, får växla ner ändå, klydd, tappar fart, mjölksyra!" Tur att vi kommer upp på plan mark sen, dessutom relativt nyasfalterad, underbart, så då kan jag trycka på igen. Backarna som jag hade fasat för känns faktiskt inte så farliga, det gäller att samla på sig så mycket fart som möjligt. In till varvningen känns det bra, snittar ca 27 km/h och det är snabbare än jag någonsin cyklat tidigare. Andra varvet går av bara farten, sista biten försöker jag ta det lite lugnare, komma ner i puls, sträcka ut benen. "Av cykeln, utan att ramla, går bra! Jogga in till min plats. Ställ upp cykeln, av med hjälmen, visst ja, byta skor också. Glöm inte dubbelknutarna! På med kepsen, vattenflaskan i handen. Har jag inte glömt något?! Visst ja, snurra fram nummerlappen, nu sticker jag! Oj, så tungt det är att springa!" Försöker hitta en bra takt och hålla koll på tekniken, men det går tungt, riktigt tungt. Hur ska jag orka?!
Det är mycket folk i spåret och ganska trångt. Hamnar bakom några som inte springer så fort, men stannar kvar bakom ett tag för att inte rusa på för fort i början. Vi springer mest på stigar och små vägar och det är ganska ojämnt, man måste se upp för grenar som hänger ner från träden, rötter som sticker upp ur marken och hålor här och där. Till slut blir det jobbigt att ligga bakom, för då ser jag inte så bra, så jag springer förbi. Ser enkilometersskylten, bara fyra kvar. Hur ska jag orka?! Strax innan tvåkilometersmarkeringen står en jag känner igen från Friskis och han hejar på mig och då får jag lite ny energi. Nu går det ganska bra, har ingen aning om vilken fart jag håller, men det spelar ingen roll, det handlar bara om att ta mig i mål, utan att behöva stanna och gå. Vet att det kommer en lång och brant backe vid fyrakilometersmarkeringen så vågar inte trycka på för mycket. "Nu ser jag den, backen! Håll tempot, korta steg, nu kör vi" Halvvägs uppför backen börjar jag få krampkänningar i låren, strax över knäna. Försöker massera lite, men är nervös att det ska knyta sig helt. "Får inte stanna, du orkar, bit ihop. Det finns alltid mer att ge! Kom igen nu! Tar den inte slut snart, är inte backen längre i år?!" Väl uppe försöker jag skaka loss benen så gott det går. Snart kommer nerförsbacken och rundan på B-planen inne på Sövde idrottsplats, som jag känner igen så väl. Och sen går det uppför igen. Den backen är ännu brantare än den första, brantare än jag trodde. Förutom att jag är väldigt trött och har fortsatt krampkänning så är den nästan så brant att det är svårt att överhuvudtaget springa uppför den, men jag försöker hålla igång benen så gott det går. Tar mig upp, mjölksyra i benen, men sen går det lite utför och då blir det lättare. Snart är jag inne på idrottsplatsen för ett sista varv runt A-planen och där dyker den upp, mållinjen! Jag orkar! Tittar upp på klockan, 1,36 nånting. "Det var ju vad jag hade förra året. Men vänta nu, vi startade ju fem minuter efter de andra. Eller?"
Är så trött att jag inte orkar stå upp, men så lycklig över att jag kunde genomföra loppet överhuvudtaget. Får lite fika, stretchar ut mina trötta ben. Kollar resultatet, jodå, tiden blev 1,31,42. Härligt! Näst bästa loppet, visserligen bara av tre genomförda, men ändå. Med tanke på den uppladdning jag haft så är jag mer än nöjd. Två simpass, fem löppass och fem cykelpass, det borde egentligen inte gå. Men när det väl är dags, det är lopp och det är tävling och utmaning då väcks tävlingsmänniskan i mig till liv igen. Visst hade jag hoppats gå under 1,30, men jag kan inte vara annat än nöjd ändå. Det fanns inte mer ork idag, jag hade aldrig orkat kapa nästan två minuter och jag gjorde faktiskt min snabbaste cykeltid någonsin. Visserligen dopad med en riktig cykel för första gången, men det är ju en del i utvecklingen av mig som triathlet. För det är inte helt omöjligt att det blir fler lopp. Det är ju så himla kul!
