Inledning
Det här är första kapitlet ur min bok ....
Det är konstigt hur ett enskilt årtal kan etsa sig fast så hårt i minnet. 2005 har blivit ett år som jag för alltid kommer att minnas. Det hände en massa positiva saker det året, jag köpte min första egna bil, flyttade hemifrån och blev befordrad på jobbet. Det jag allra mest kommer att minnas är dock att jag skadade mitt knä och tvingades avsluta min fotbollskarriär.
Jag kan fortfarande komma ihåg den där torsdagskvällen i september. Det var mörkt och kallt. Veckan innan, på fredagen, hade vi spelat match och säkrat seriesegern i division två för andra året i rad och var därmed klara för kvalspel till division ett. Jag hade varit sjuk hela veckan, förkyld, men spelade ändå. Var fortfarande inte frisk när jag var på den där träningen, men jag ville så gärna träna. Vi hade mycket att spela för och jag ville inte missa en sekund. Det var i slutet av träningen, vi skulle avsluta med smålagsspel. Jag fick en passning, skulle vända och slå ut den på andra kanten. Då vek knäet sig. Plötsligt låg jag där på marken, vred mig i plågor, smärtan var obeskrivlig. Jag förstod direkt att det var kört. Alla runt omkring försökte trösta och frågade vad de kunde göra för att hjälpa mig, men jag visste att det inte fanns något att göra. Visste att det skulle bli min sista insats på fotbollsplanen. Jag skulle dock komma tillbaka till fotbollen, men aldrig mer som spelare.
2012 skulle bli året då jag tog de sista stegen mot att bli frisk och lämnade det gamla bakom mig. Redan året innan hade saker och ting börjat falla på plats. Jag avslutade min rehab och jag fick klart med ett nytt jobb. Jag hade några tunga år bakom mig, fyllda av problem och bakslag. Ingenting fungerade, rehaben efter min skada gick inte som den skulle, jag mådde inte bra på jobbet och skärmade av mig från mitt sociala liv. Jag såg inget slut på eländet. Jag var tvungen att göra något, men visste varken vad eller hur. Till slut stod jag där på andra sidan. Det hade blivit dags för mig att gå vidare och bevisa för mig själv att jag var tillbaka. Sju år efter min skada stod jag på startlinjen, redo att avsluta en lång resa.
”Det blev en tidig morgon, starten var redan klockan tio och jag ville vara på plats i god tid för att titta runt, så att jag skulle hitta rätt under loppet. Hängde upp min cykel i stället, lade mina saker i ordning på min plats och värmde upp. Hade gott om tid, gick runt och lyssnade på musik och njöt av atmosfären. Nu skulle det äntligen ske. Jag blev lite nervös den sista stunden innan starten, ville bara komma iväg. Vi skulle starta i vattnet. När jag skulle hoppa i från bryggan halkade jag till med foten, det kunde gått riktigt illa. Märkte senare på löpningen att jag hade ont i foten, men det störde inte. Jag tog det lugnt i början på simningen, blev lite instängd och kunde inte komma fram, men det var nog ganska bra ändå, att jag inte kunde gå ut för hårt. Av obehaget från testsimningen tidigare i veckan märktes inget, jag körde på av ren inspiration. Sista biten in var tung, det såg så nära ut, men var längre än jag trodde. Jag var väldigt trött när jag klev upp och tog mig in till växlingen. Organisationen och förberedelserna fungerade bra i växlingen, men tyvärr åkte ena snöret på skon ur sitt hål och det blev lite strul med att få in det igen, tappade nog lite tid där. Sprang sen ut med cykeln, det var en bra bit att springa innan jag fick börja cykla. Tappade vattenflaskan, men lyckades få upp den igen. Tyvärr blev det inget vidare med flaskhållaren, den klarade inte tyngden från flaskan utan snurrade runt. Fick hålla i flaskan när det var skumpigt så att jag inte skulle tappa den igen. Var väldigt ansträngd i andningen i början av cyklingen, försökte dra ner lite på tempot, så att jag kunde återhämta mig. Blev förvånad över farten, låg ofta på 25 km/h, målet var att ligga över 20. Det var en bra bana, ganska rak och slät och det var bara att pumpa på. Plötsligt var vändningen där och jag var halvvägs, såg att jag låg bra till på tiden också. Tog det lite lugnare sista biten in, dels för att röra lite på benen och dels för att det var lite trångt och klurigt. Växlingen till löpning gick fort eftersom jag redan hade rätt skor på mig. Var tungt i början, verkar som att jag behöver lite tid för att komma igång. Fick inte igång min klocka och kunde därför inte se exakt vilken fart jag låg på, men kändes som att jag låg strax över 6 min/km, vilket var målet. Även denna banan var ganska slät och det var skönt, hade varit tungt med backar när jag var så trött. Låg på runt femton minuter när jag gick ut på andra varvet, enligt plan alltså. Började då få ont i musklerna ovanför båda knäna, hade krampkänningar, och blev väldigt trött. Det kändes som att energin var på väg att ta slut. Slog av lite på tempot för att inte riskera att inte klara hela banan. Sista biten kändes det lättare igen, kunde till och med spurta på upploppet. När jag passerade mållinjen sträckte jag armarna i luften. Jag var helt slut, kunde knappt stå still. Då kom tårarna. Det var så stort. Vilken seger! Jag hade gjort det ingen trodde var möjligt, inte ens jag själv. Efter alla års slit stod jag där och hade genomfört en triathlon.”
Minnen
Det har varit svårare än jag trodde att skriva den här berättelsen. När jag började skriva tog jag det mesta från minnet. Efterhand som jag skrev dök det upp fler och fler enskilda händelser som varit gömda långt bak i minnet under många år, både positiva och negativa. Det är ganska fantastiskt hur mycket som faktiskt finns gömt i minnet, saker som jag inte har tänkt på under många år. Ett tag var det för jobbigt att tänka tillbaka på fotbollen, sorgen och saknaden var för stor. Nu med lite mer distans ser jag tillbaka på en underbar period av mitt liv. Enbart minnet har däremot inte räckt till utan jag har gått tillbaka till mina gamla pärmar med tidningsutklipp och mina egna anteckningar. Redan på den tiden tyckte jag om att skriva och dokumentera det som hände och det är jag glad för idag. Att läsa match-referat och dagboksanteckningar från olika träningsläger har fått mig att känna känslan igen, glädjen vid segrarna, sorgen vid motgångarna, nervositeten inför viktiga avgöranden och publikens jubel. Oj, vad jag saknar det! När jag nu tänker tillbaka är det enbart det positiva jag kommer ihåg, och det är så det ska vara. När jag läser mina anteckningar är det också en hel del negativa minnen som väcks till liv, skador, avgörande misstag, svidande förluster. Det är en del av spelet och det vore konstigt om en hel karriär bara skulle bestå av positiva händelser. Som tur är överväger det positiva och den här berättelsen har fått mig att återupptäcka alla de härliga händelserna som jag har varit med om och det har varit fantastiskt roligt.
Syftet med berättelsen
Den här berättelsen skriver jag mest för min egen skull, för att sätta punkt för det jag har varit med om de senaste åren. Det är dags för mig att gå vidare. Det har varit sju speciella år och något jag gärna hade sluppit vara med om. Jag vill dock försöka lära mig något av det, att ta med mig något på vägen och inte enbart se det som sju hemska år. Nu när jag står på andra sidan kan jag äntligen se tillbaka med hyfsat objektiva ögon och reflektera över vad det var som hände. Jag har varit nere i den djupaste avgrund och nu står jag högst uppe på en bergstopp. Det är en fantastisk utsikt och jag är glad och lycklig, luften är sval och frisk och jag kan andas igen.
Jag tycker om att läsa andras berättelser, att bli inspirerad och motiverad av deras historier, försöker lära mig något av deras erfarenheter. Det vore en dröm för mig om någon vill läsa min berättelse. Samtidigt känner jag mig skräckslagen för att lämna ut mig själv på det här sättet. Mycket av det jag har skrivit för min egen skull tidigare har inte varit ämnat för andras ögon. Det har varit mina innersta tankar och känslor. Mycket i denna berättelse handlar om fotboll och mina skador, men även om depression, ångest och problem på jobbet. Jag kommer inte bara att fokusera på det negativa utan även positiva händelser, kärleken till idrotten, lyckan i att prestera, hur bra kroppen mår av motionen och hur full av energi och endorfiner jag blir efter ett riktigt härligt träningspass. Jag ska försöka att inte bara beskriva de enstaka händelserna utan även reflektera över tankar och känslor kring det som hänt och de lärdomar jag fått på vägen. Kanske även lite teorier och kloka ord, det kommer dock inte att vara någon vetenskaplig eller teoretisk inriktning.
Det har blivit dags för mig att avsluta en lång resa. Många har sagt till mig att skriva eller berätta om det jag har varit med om för att andra ska se att det är möjligt att gå vidare. Om min resa kan hjälpa en enda person att ta tag i sin situation, att hitta orken att fortsätta kämpa eller inspirationen att göra en förändring, då har arbetet med denna berättelse varit värt varje sekund.
