Idag log jag igen
Sitter och försöker sammanfatta kvällens träningspass i min träningsdagbok. Kan inte riktigt formulera orden, känner hur jag bubblar inombords och kan inte riktigt samla tankarna och känslorna. Idag hände det något på passet, idag var det inte som vilket pass som helst. Idag log jag igen för första gången på länge.
De senaste månaderna har de få träningspassen varit mer av ett nödvändigt ont än något jag riktigt längtat efter. Jag har kanske inte heller innerst inne trott eller vågat hoppas på att jag skulle kunna träna på riktigt igen. Men efter senaste gången hos sjukgymnasten så ställde jag om hela mitt mind-set, jag bestämde mig för att försöka acceptera situationen, att ta det som det är och inte hänga upp mig på saker jag inte kan göra utan istället vara glad för det jag kan göra. Jag fick börja träna igen, men med stränga förhållningsregler om att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Jo, jag fattar det nu!
Första passet, för en vecka sedan, jag kommer knappt ihåg någonting. Jag var så inne i mig själv och kände efter hela tiden om det gjorde ont. Idag var det tredje gången och jag kunde slappna av lite mer. Får så klart tänka på vad jag gör, framför allt vara försiktig så att jag inte rycks med av all inspiration. Var jättestressad när jag kom till passet, hade fått jobba över och hann bara hem om och slänga i mig en macka innan jag skulle iväg. Men så fort passet började var all stress som bortblåst och jag var verkligen i nuet. Det var en så himla skön känsla, när jag sen märkte att jag faktiskt kunde göra en hel del övningar utan smärta, så var lyckan total. Så kom den då tillbaka, som jag längtat och väntat på den, känslan som man måste uppleva för att förstå, hur härligt det kan vara att kunna träna på ett riktigt bra pass. Idag kändes det som att allt flöt på, jag hittade rätt nivå och bara njöt. Och mitt under den andra utmaningen på IW-delen så bara kom det över mig. Jag kände hur leendet spred sig och hur hela jag fylldes med glädje och lycka. Ok, jag hade kanske inte max-belastning på walkern, men det får jag skylla på sjukgymnasten. Men nu tror jag på det igen, att det kommer att bli bra, kanske inte så bra som jag hade hoppats från början, men jag tror att om jag kan fortsätta hålla träningen på en bra nivå så kommer de tillfällen då det inte gör ont att bli fler och fler och jag kommer att kunna göra det jag vill. Nu håller jag tummarna för att jag inte får någon reaktion efter dagens pass, det var lite svårt att hålla igen när lyckorus och endorfiner sprutade runt i kroppen. Men jag kommer att leva på denna känslan i flera dagar nu och längtar redan till nästa pass.
