Första MMS-föreläsningen
... men förhoppningsvis inte sista. Lite svårt att sätta ord på känslorna efter denna kvällen, bubblar fortfarande i hela kroppen. Men jag känner mig så glad, stolt och lycklig över att få göra detta.
Idag var det äntligen dags, som jag har längtat! Att få berätta min historia för patienterna som går samma smärtrehab som jag själv gjorde hösten 2011. Det ger mig så mycket inspiration och energi och ger en mening åt det jag fått gå igenom. Det här känns så rätt, att få prata för personer som är i samma situation som jag själv var i då. Det ger en helt annan tyngd till det jag säger, istället för att en sjukgymnast står och säger att det kan bli bra om man bara inte ger upp, jag är liksom beviset på att det stämmer. Medan jag satt och lyssnade på sjukgymnasten som pratade innan mig så hann jag bli lite nervös. Tilläggas bör kanske också att det här var den största grupp som jag pratat för hittills. Inledningen gick inte så jättebra heller. Hade skrivit en helt ny inledning anpassad efter åhörarna och tydligen kunde jag den inte helt utantill. Blev lite stressad av det, men sen kom jag in i flytet. Hade några missar här och där, men det märker ju inte de som lyssnar eftersom de inte vet vad jag ska säga. Försökte läsa av de som lyssnade, vissa var med hela tiden och var med på noterna, andra satt och tittade i sina mobiler eller annat och jag vet ju också att några av dem kanske hade svår värk och mådde dåligt och kanske inte alls ville vara där. Men jag hoppas att de fick något med sig. Det svåra är att jag aldrig får någon direkt respons, det är aldrig någon som frågar något eller säger något efteråt. Men jag lyckades i alla fall sälja två böcker och flera kom fram och tog av mina visitkort. Hon som var ansvarig var i alla fall nöjd och hon hade sett på flera att de verkade ta till sig min historia och mina lärdomar och det känns så klart härligt. Jag hoppas att ha bidragit till något för de som lyssnade, hopp, styrka eller tro, eller kanske en känsla av att inget är omöjligt. Trots de små missarna så känner jag mig oerhört nöjd, dels med att jag gör detta och dels av känslan att faktiskt kunna hjälpa andra människor och göra något av mina erfarenheter. Det här är mitt sätt att ge tillbaka av all hjälp jag fått genom alla år.
